Julia och Aura.

strax före årsstämman på vårat föräldrakooperativ, slängde jag in lite rester från igår (när jag var köksförälder, och lagade mat åt alla.) i micron. medans jag står i köket kommer att av barnen in, och börjar prata med mig. hon säger att det är tråkigt att hon är ensamt barn på mötet, och att hon ju inte har nån att leka med då.
-jag kan ju inte vara både lillasyster, mamma och pappa. (hon ville leka familj alltså, och det är självklart svårt om det inte finns nån att leka med)
hon tänker efter en lite stund och säger sedan
-fast jag vill leka mamma, mamma, barn. inte mamma, pappa, barn. för jag har ju två mammor!
jag svarar ungefär -ja, man kan ju lika väl leka mamma, mamma, barn!
-eller pappa, pappa, barn. säger hon med e sån där informerade och allvarlig ton.


det är så skönt att ungarna slipper känna sig ensamma eller anorlunda, vilket är lätt hänt för ett regnbågsbarn på ett dagis där normen (och knappt nått annat än normen existerar, eller är nått barnen ens känner till) är mamma, pappa, (2,5) barn.

och jag är så tacksam för att min dotter växer upp med mångfald omkring sig, det kommer att ge henne så mycket bättre förutsättningar i livet. allt ifrån att slippa vara "hjärntvättad" av normer och ev leva med hat och rädsla för det okända, till att själv våga känna det hon ev skulle känna (om hon sklle vara bi/homo) utan att behöva vara rädd för att bli utestängd och utpekad i samhället, för hon kommer att veta att det finns "frizoner" som dessa. det finns människor som ser det som en självklarhet att acceptera andra människor, oavsett läggning, eller om man bryter mot normer och könsroller. det finns platser där alla är välkomna precis som dom är, och en sån plats är Auras förskola. jag är så tacksam.